Denna vecka så har jag haft 3 st chokladprovningar och inför en av dessa läste jag på lite extra om Fairtrade och fick blodad tand…började leta efter mer information om hantering och då talar jag inte om hanteringen av själva kakaon utan mer om hanteringen av människorna bakom.

Arbetare på kakaoplantage

Hur kan vi konsumenter vara till hjälp? Vad kan vi ställa för krav?

Vad är kvalitet egentligen? Jag tänkte stolpa upp lite här nedan olika punkter gällande dessa områden. Vad jag också vill poängtera är att vi INTE ska börja bojkotta choklad för det skulle var förödande för odlarna. Vad vi istället ska göra är att ställa krav.

Kvalitet:

När man talar om choklad och kvalitet så förknippar man det ofta med lite finare choklad tillverkad av ex. producenterna Valrohna, Michel Cluizel, Amedei….

Olika kvaliteter på choklad

Här är en av producenternas förklaring på deras goda kvalitet;

Chokladproducenten Amedei från Toscana

”Each sample of the various stocks is tasted in the factory before it is approved for shipment; therefore, purchase does not take place based on description, but is based on the tasting of the sample itself.
When the cocoa arrives at Amedei’s factory, it undergoes a strict series of examinations to verify the qualitative standard. Then, various preliminary tests of acceptance reveal the quality of the beans, and allow the selection of different kinds of cacao and the codification according to their origin.”

Här talar vi alltså om kvaliteten av själva kakaobönan. Hur många mellanhänder senare förtäljer inte historien….

Sedan finns det andra producenter som talar om en helt annan kvalitet, bl a Amano och Askinosie;

Chokladproducenten Askinosie från Missouri

” We take the middle out of Middleman…

A stake in the Outcome™ is a business philosophy founded by Jack Stack. Originally intended for employees in the workplace, we have taken Stake in the Outcome ”upstream” to farmers linking quality, price and profit share. I personally travel to Ecuador, Honduras, Philippines and Tanzandia to meet with farmers and to share 10% of the net profits from the chocolate that was made with beans grown on their farms. We pay higher than Fair Trade prices, but that in itself is simply not enough. A Stake in the Outcome takes it a step further to guarantee quality and taste. – Shawn Askinosie, Founder & Chocolate maker.”

De har bestämt sig för att handla direkt av odlarna och ge dem mer betalt än vad Fairtrade organiserade företag betalar. Dessutom så skriver de kontrakt direkt med odlarna så att de dessutom får 10% av företagets årliga vinst som ska gå till skola och sjukvård i de byar de handlar bönorna ifrån.

Givetvis finns det fler producenter som handlar direkt av odlarna och sedan har vi producenter som handlar via Fairtrade.

En av dem är Green & Blacks:

Chokladproducenten Green & Blacks från London

” This long-term arrangement for Green & Black’s to be a significant buyer of organic cocoa beans produced by the TCGA gives economic security to the farmers and allows them to improve their quality of life. It’s given security to the farmers’ families, helping them to improve their quality of life, provide a better education for their families, and offer stability to the local community.

Today we continue to strengthen our link with the cocoa farmers of Belize by supporting their grower’s cooperative, the Toledo Cacao Growers Association (TCGA). Our arrangement with the farmers made during that eventful trip made by Craig and Jo many years ago meets the standards set by Fairtrade, allowing our Maya Gold product to be certified by the Fairtrade Foundation

In 2011, all Green & Black’s chocolate products are Fairtrade certified, as we continue to pay a fair price, developing strong relationships with producers and investing in the local infrastructure to improve lives in communities.”

Men själva kvaliteten på kakaobönorna då?

Här läste jag en skrämmande rapport och det handlar om priset på kakao. I 30 år så har kakaon varit väldigt billig men sedan 2006 så har priserna nästan tredubblats vilket innebär att kakaoinnehållet har sjunkit i % men framförallt, sjunkit i kvalité. För priset har inte sjunkit!!!!

Så tyvärr så finns det heller inte så många bra Fairtrade choklader på marknaden.

Priset kontra kvalitet?

Referenspriset för kakao, Cocia ICCO, nådde nyligen $ 3500/T, vilket är en uppgång på över 30% på ett år. (År 2000 låg det på ca $ 1000/T). Vad beror detta på? De största kakaoproducenterna i världen finns i västra Afrika. Ungefär 2/3 av all kakao kommer därifrån och problemet är att många av kakaoplantagerna i dessa länder blivit gamla och improduktiva som följd av tidigare låga kakaopriser, avsaknad av jordbruksreformer och investeringar samt krig och fattigdom.

Kakaofrukter växer på stammen och grenarna

Dessutom så har ett annat stort problem uppstått…

I Västafrika har odlingen av kakao knutits samman med avverkning av tropisk skog. En kakaoodlare röjer tropisk skog för att anlägga en ny kakaoodling. Fram till cirka arton år efter plantering växer den årliga avkastningen successivt. Därefter avtar avkastningen på grund av utarmning av näringsämnen i jorden, erosion och ökande angrepp av skadeinsekter och sjukdomar. Mellan tjugo och trettio år efter plantering står odlaren inför ett beslut. Antingen investera i återplantering som innebär att först ta bort de gamla kakaoträden, genomföra åtgärder för att förbättra jordmånen och minska angrepp av sjukdomar och skadeinsekter eller att röja ett nytt område tropisk skog. I mindre befolkade områden är det oftast lättare att röja ny skog. För de mindre odlarna är alternativet med återplantering oftast för dyrt. Under de senaste tio åren har Elfenbenskustens skog halverats.

Kakaoträdet är känsligt för angrepp av insekter och svampar. Detta har fått tillföljd att kemiska bekämpningsmedel används i stor omfattning. De bekämpningsmedel som används främst är Propoxur (Unden 200EC) och Lindan (Gamma BHC). Båda dessa preparat är förbjudna i Sverige. Förtäring av Propoxur leder till akut förgiftning och kan vara direkt dödande. Lindan är giftigt inte bara vid förtäring utan även vid hudkontakt och inandning. Båda preparaten är mycket farliga för vattenlevande organismer och kan påverka vattenmiljön under lång tid.

Rapporter….

2006 publicerade SwedWatch en rapport om förhållandena på kakaoplantagerna i Ghana och Elfenbenskusten. Barnarbete, tvångsarbete och hälsovådlig användning av bekämpningsmedel var några av de problem som studien visade på. Tre år senare utför Nestlé och Cloetta-Fazer fortfarande inga kontroller av arbetsförhållandena på odlingarna. Kraft Foods kontrollerar inte merparten av sina inköp, men 2007 började företaget köpa in viss mängd kakao som certifierats av Rainforest Alliance.

Rainforest Alliance sigiller

Rainforest Alliance

Rainforest Alliance är en oberoende organisation som utvecklat certifieringssystem för olika produktgrupper. I sitt arbete med att införa en certifiering för kakao har Rainforest Alliance satt upp sociala och miljömässiga kriterier. Bland annat förbjuds certifierade odlingar att använda några bekämpningsmedel som är förbjudna enligt den amerikanska miljömyndigheten, United States Environmental Protection Agency (EPA) eller av EU. Vidare är också barnarbete och tvångsarbete förbjudet på de certifierade odlingarna.

Kontroller av att kriterierna efterlevs genomförs av representanter för lokala miljö- och utvecklingsorganisationer. Samtliga certifierade farmer kontrolleras årligen, ibland genom oannonserade kontroller. Såväl ledning som anställda intervjuas i processen.

Edward Millard, hållbarhetschef på Rainforest Alliance, räknar med att några av de marknadsledande chokladproducenterna i Europa, USA och Japan kommer att lansera Rainforest Alliance märkta chokladprodukter med kakao från Elfenbenskusten under 2009 . Han vill av konkurrensskäl inte säga vilka företag som kommer att göra detta.

Utöver samarbetet med Kraft Foods i Elfenbenskusten bedriver Rainforest Alliance, i samarbete med bland andra chokladproducenten Mars, ett projekt riktat mot kakaoodlare i Ghana. Arbetet inleddes 2008 och projektet syftar till att undervisa odlare i uthålligt jordbruk, vilket Edward Millard menar indirekt underlättar arbetet med att lansera ett certifieringssytem för kakao i landet. Edward Millard beräknar att de första odlingarna kan börja certifieras i Ghana under 2009.

Fairtrade märkning

Fairtrade Labelling Organizations International (FLO)

FLO, bildades 1997 och är en paraplyorganisation för 20 märkningsinitiativ i 21 länder som utvecklar kriterier och utför kontroller av att dessa följs av certifierade odlare. FLOs certifiering garanterar odlaren ett pris som täcker produktionsomkostnaden, i form av ett minimipris som är ett lägsta pris som inte underskrids. FLO garanterar också odlarna en premie. Denna ligger utöver minimipriset men ingår alltid i den totalsumma köparen betalar för råvaran. Ju större volymer som köps/säljs, desto högre premien. Premien används till att utveckla lokalsamhället, till exempel skolbyggen, bostäder, hälsovård, eller till investeringar i jordbruket/produktionen. FLO representeras i Sverige av organisationen Rättvisemärkt. FLO har en leverantör av kakao i Ghana och sju leverantörer i Elfenbenskusten certifierade enligt sina kriterier. Kriterierna förbjuder bland annat barnarbete och tvingad arbetskraft, som en grund för förbjudna kemikalier och bekämpningsmedel finns FLO:s Prohibited Materials List . De certifierade odlingarna inspekteras en gång per år. Inget av de undersökta företagen köper kakao certifierad enligt FLO.

Vad har vi konsumenter för ansvar?

Drunkna inte i allt överflöd

Enligt Swedwatch så rekommenderar de oss att:

”Konsumenterna bör också ta sitt ansvar och ställa krav på chokladföretagen och på detaljhandel som säljer choklad. De bör fråga både företag och detaljhandeln hur de kan garantera att chokladen tillverkats på ett sätt som tagit hänsyn till både sociala och miljömässiga krav. De bör även efterfråga Rättvise- och KRAVmärkt choklad i de butiker där de handlar, så att butikerna utökar sitt sortiment av KRAV- och Rättvisemärkt choklad”.

Och vad kommer jag att göra?

Jo, jag kommer att skriva till de chokladtillverkare som jag använder mig av vid mina provningar och fråga hur de arbetar och vilka åtgärder de har tagit för att förbättra villkoren för odlarna, arbetarna samt miljön!

Här är några länkar om ni vill läsa mer.

http://www.swedwatch.org/sv/sites/www.swedwatch.org/files/imagecache/publication_thumb/choklad_org_omsl.jpg

http://www.triplepundit.com/2011/03/greenwashing-many-eco-labels-problem/

Chokladansvar

Jag har en kvarterskrog som jag brukar frekventera lite nu och då. De serverar nästan alla viner på glas och de har dessutom väldigt bra viner. Ja, då vore väl allt frid och fröjd?

Men NEJ! De röda vinerna är alldeles för varma så de är helt enkelt odrickbara! Så jag har börjat dricka öl istället när jag gästar dom, som jag numer gör mer sällan.

Jag får ofta frågan på mina provningar om det här med serveringstemperaturer. Vad betyder rumstemperatur på röda viner egentligen?

Rumstemperaturens betydelse på wikipedia

Ja, det röda vinets dricktemperatur är inte samma sak som vår tids rumstemperatur, dvs närmare 30 grader inomhus, utan det är 17-18 grader.

Termometer

Vad som händer när man får ett rött vin som är för varmt är att det ger en kvalmig upplevelse och den tappar sin fräschör. Den blir ganska svårdrucken. Vad gäller lätta röda viner så blir det en ännu värre upplevelse för då kan man nästan få en känsla av metall eller blodsmak i munnen. Så när man står där i baren och beställer en god Pinot Noir, med fräscha ungdomliga, bäriga dofter och smaker med en frisk syra… man tar första klunken (för man är så himla sugen så att man skippar att insupa den härliga doften…) och PANG!!!! så tror man att man är ute i motionsspåret och har fått blodsmak i munnen av ansträngning! Istället för att känna sig lugn, harmonisk och tänka på sommardofter, skogshallon i bersån, jordgubbar med glass och grannen som just då kör förbi i sin raggarbil och gör en tvärnit = burnout, ja Pinot Noir viner kan ibland även dofta lite bränt gummi!

En äkta burnout!

Nåja! På samma kvarterskrog serverar de även vita viner och de håller tack och lov rätt temperatur.

Vita viner serveras annars väldigt ofta alldeles för kallt på krogen. Först står de i sina vinkylar/kylkskåp, oftast alldeles för kallt, ca 8 grader. Sedan när de serveras så ställs flaskorna i vinkylar med både is och vatten. Vad händer då? Jo, de blir ännu kallare.

Jag brukar skämta om det genom att säga att då kan man lika köpa det billigaste vinet på krogen, för du känner ju inga smaker! Ett torrt vin ska helst serveras vid ca 12 grader. De söta vita vinerna kan däremot serveras vid 8 grader.

Men oroa er inte! Nu har den ultimata vinmojängen för allas överlevnad kommit ut på marknaden. De har dock bara börja sälja den i USA men den kommer ”säkert” snart till Sverige, för vem kan överleva utan en sådan!

Corkcickle är namnet!!!! Glöm aldrig bort det! Du stoppar i den i flaskan och sedan så kyler den innifrån och ut och håller en jämn temperatur hela tiden! Klicka på bilden så hittar du en länk till deras hemsida!

Men vad gör vi under tiden innan denna fantastiska produkt kommer till Sverige?

Jag kan väl ge er ett litet husmorstips! Stoppa in ditt röda vin i kylskåpet en timme innan servering eller ta ut det vita vinet ur kylskåpet en timme innan servering!

Skål!

"Bliss in a Bottle"

Jag undrar om Aztekerna skulle vända sig i sin grav om de skulle stöta på detta företag som antagligen tycker att de har kommit på världens bästa företags idé. De finns i USA och de rekommenderar att hålla flaskan kall… Ni kanske förstår varför!!!

Ja, ibland så händer det bara…

Det finns många myter, skrönor och historier bakom chokladens ursprung. Christopher Columbus t ex, han stötte på en kanot för 500 år sedan, som innehöll en massa värdefull last som han och hans män genast la beslag på. Dessutom så innehöll det en massa gojs, skräp som de uppfattade som mandlar. Under omlastningen av varorna tappande man några av ”mandlarna” och då noterade Christophers unge son (som också var med på seglatsen) att indianerna kastade sig efter dem. Man började då ana det kanske var något värdefullt som man skulle hålla ögonen på.

Några år senare så var det en annan conquistador, Hernán Cortéz, som steg i land, efter att ha fått den spanska kungens välsignelse att ge sig iväg på en upptäcksfärd till den Nya Världen.  Han hamnade på Mexicos strand år 1519. Rykten om guld, ädelstenar och andra rikedomar hade väckt ett stort intresse.

Conquistadoren Hernán Cortés (1485-1547)

Cortés förflyttade sig runt i området med en styrka på ca 600 man för att hitta dessa skatter. När Cortés så mötte aztekerna och deras kejsare, Montezuma II (1466-1520), blev han mycket imponerad av all den lysande prakt som rådde där. Den exotiske härskaren var en man som visste att sätta värde på livets njutningar. I sitt klassiska verk om Mexicos erövring, grundat på conquistadorernas ögonvittnesskildringar, skriver den engelske författaren Prescott om det dagliga livet på Montezumas residens Chapoltepec utanför Tenochtitlán: ”Kejsaren intog ingen annan dryck än chocolatl, försatt med vanilj och andra kryddor och så tillagad att den övergått till en fradga liknande honung. Denna dryck, om man så får kalla den, intogs i guldbägare med skedar av samma metall eller fint arbetat sköldpaddskal. Den måtte ha varit kejsarens älsklingsspis, att döma av att inte mindre än 50 krukor därav dagligen tillagades för hans enskilda räkning, förutom de 2000 som gingo åt till hans hushåll.”

Vad de också anade var att denna fantastiska dryck innehöll en hel del nyttigheter och annat som var bra för människan. Bl a såg de att härskaren, Montezuma II, var otroligt vital, stark och rik eftersom han hade minst 30 fruar. Men det är en helt annan historia….

Cortés återgäldade sin värds gästfrihet, fast inte på det sätt som normalt förväntas. Han fortsatte att erövra Mexico och dödade många av aztekerna, bland dem Montezuma själv.

Vad skönt det då är för oss att istället kunna få koppla av med ett gott vin och god choklad.

Lite gott och blandat

Vad handlar allt detta om egentligen? I morse fick jag en Te-påse i handen som gjorde mig väldigt nyfiken…

Champagne????

Genast så började jag googla och leta på nätet om vem som klassificerar Te. Tydligen INGEN! Utan det handlar helt enkelt om att hur man delar in (klassar) Te, hur man producerar, kvalitet, tillverkning osv.

Bl a så är den kinesiska grundindelningen färgbaserad:

Grönt te – Vanliga teblad uppettas genom ångning eller torrstekning för att förhindra oxidation, rullas och torkas sedan.

Grönt te

Rött te – Är vanligast i västvärlden där den kallas svart te efter färgen på bladen. Efter plockning får bladen oxidera (där de vanligtvis svartnar innan de rullas och torkas). Detta ska inte förväxlas med Rooibos som ibland vilseledande kallas rött te.

Oolong – Är en grupp teer som får oxidera något innan processen avbryts genom upphettning. Denna tesort ligger mellan grönt och rött te. Kommer ursprungligen från Fujian. I Taiwan är Oolongte väldigt populärt.

Mörkt te – Är från början ett grönt te som efter torkning och pressning till kakor tillåts fermentera (jäsas). Det är en komplex process som omfattar både oxidation (luftkontakt) och biologiska processer. Kända svarta teer är Pu’er från Yunnan.

Vitt te – Är ett te som ej ångas eller steks efter skörd utan torkas direkt vilket gör att det blir mer oxiderat (återigen luftkontakt) än det gröna teet. Den högsta kvaliteten av vitt te görs av teblad som skördas precis innan bladen ska slå ut. Vitt te börjar mer och mer rida på hälsotrenden. Framställs i huvudsak i Kina men produceras även på det indiska fastlandet och Sri Lanka.

Gult te – framställs som det gröna men får vissna något mellan den första upphettningen och den slutliga torkningen vilket ger både blad och dryck dess gula färg.

Så det här med klassificering är kanske ett för STORT begrepp när det gäller Te??

Kan man ha detta Te som aperitif?

Beskrivning av ovanstående Te:

Golden orange color. Elegant structure, like a fine Champagne. Smooth, with a pinch of spiciness and a fine aroma with some peach and other citrus fruit. High grown (6,000 feet above sea level), delicate infusion, light and mellow.

Sedan finns det andra kategoriseringar av Te och det är bl a: Blomte, Brickte, Rökt te, Hälsote, Örtte, Påste, Löste m.m.

Det mest intressanta tycker jag är Telöst Te…Vad är det egentligen? Jo, det är flera drycker som bereds som te utan att innehålla minsta spår av teblad, exempel på det är krysantemumte och Rooibos.

Rooibos – att vara eller inte vara te…

Rooibos kommer från Sydafrika och kallas ibland ”rött te”, men det är inte bladen från den vanliga tebusken som används. Rooibosbusken heter Aspalathus linearis på latin. Rooiboste sägs kunna lindra mot besvär som allergier, astma, kolik, hösnuva och eksem. Vetenskapen har dock inte kunnat bevisa några sådana effekter ännu.

Rooibos uttalas rojboss med betoning på den första vokalen. Det är afrikaans och betyder ”röd buske”, och det som är karakteristiskt för detta örtte är också just dess röda färg. Det är både buskens blad och dess stam som används till rooiboste, och teet får sin röda färg på grund av att det genomgår en fermenteringsprocess.

Till skillnad från vanligt te så innehåller inte heller rooibos något uppiggande koffein, och eftersom att det är koffeinfritt så kan det med fördel drickas på kvällen. Det sägs också att detta örtte ska vara bra mot sömnsvårigheter.

Rooibos historia

Odling av rooibos kom igång på 1930-talet, men den har sedan länge använts i Sydafrika som medicinalväxt av ursprungsbefolkningen Khoisan. Under 1700-talet spreds också kunskapen om denna baljväxt till Europa. Det var den svenske läkaren och botanisten Carl Peter Thunberg som fick vetskap om rooibos under ett besök i Sydafrika. Det var också han som år 1772 gav växten dess latinska namn Aspalathus linearis.

Nästan tvåhundra år senare (1968) upptäckte Annique Theron att rooibos lindrade hennes barns kolik och sömnsvårigheter. Hon utforskade växten närmare och spred sedan sina nyvunna kunskaper i boken ”Allergies: An Amazing Discovery”.

Under 1994 lyckades Annique Theron dessutom att varumärkesskydda det generiska namnet rooibos på den amerikanska marknaden samt några andra länder. De företag som ville sälja rooibos fick således betala en royalty till hennes företag Forever Young (Pty) Ltd. Detta har under åren givit upphov till långa och kostsamma domstolstvister, men nu har man dock nått en uppgörelse och patentet har upplösts. Därför är det numera fritt fram att sälja örtteet rooibos även i USA.

På grund av det ökade intresset för hälsokost och rooibos under de senaste åren så har också en ofermenterad variant utvecklats som kallas grönt rooiboste.

Te i påse

Storleken har ingen betydelse

Storleken på tebladen beror på vilken styrka, mustighet och färg man vill att teet ska ha. Små teblad ger ett kraftigare mer smakrikt och färgstarkt te medan grövre, större teblad ger ett mindre starkt te med mindre intensitet i smaken och med en ljusare färg. För te i påse krävs även mindre teblad med ett stort antal brottytor för att man ska ‘hinna’ få ut smaken ur tebladen. Idag har vi ju tyvärr så bråttom när man ska brygga sitt påste.

Jag hittade några roliga länkar för er som vill läsa mer om Te och det är Classification of Tea och en jättebra hemsida.

Vad betyder mest för oss?

(Strippen kommer ifrån boken ”Bengt Bouquet – Vinnörden korkar upp” av Ulf Jansson)

Själv så dricker jag ofta påste, jag gillar Earl Grey. (Earl Grey är en av de mest kända och populära tesorterna. Det är ett svart te smaksatt med bergamottolja,  vilken utvinns ur en slags citrusfrukt.  Namnet kommer från Charles Grey (1764-1845), som var den andre earl Grey och Storbritanniens premiärminister.)
Men ska jag festa till det ibland så tar jag gärna Lapsang souchong, som är ett rökt svart te som ursprungligen kommer från Wuyibergen i Fujianprovinsen, Kina men som idag framställs i större mängd i Taiwan. Rökningen ger teet en karaktäristisk doft som påminner om tjära.

Vinspråk

Ibland på mina vinprovningar så brukar jag ibland förvånas och förundras över att många tror att jag dricker vin varje dag och då handlar det inte bara om ett glas utan säkerligen om en hel del… Det jag dricker är nog också viner i 400-700 klassen också…

Jag har då lust att svara ”Visst, jag tjänar så himla mycket på att hålla denna provning för er så jag kan med lätthet konsumera viner för ca 185,000 kr om året.”

Nja, knappast!

Jag har nyligen spenderat hela sommaren i Toscana, hyrde ett fantastiskt hus och bodde mitt bland alla fantastiska vingårdar. Jag var rätt trött efter att nästan har jobbat livet ur mig under vintern och våren så att komma iväg till Italien var helt fantastiskt.

Väl där så har jag njutit, slappat, ätit god mat och druckit goda viner. Nu säger jag goda viner…för det blev mest det, ej de här fantastiska, fenomenala vinerna. Nåja, det blev väl en och en annan sådan också men, jag orkade helt enkelt inte åka runt till massa vingårdar och prova och prova. Jag hade helt enkelt semester! Jag köpte några goda pavor på Coop i vår lilla by, när jag skulle laga middag hemma.

En vinpava..som jag inte inhandlade...

Ibland måste man helt enkelt ta semester från alltihop och bara njuta av det som finns och det som är lättillgängligt.

Husets vin

Om jag då får återgå till några av mina deltagare på vinprovningarna. Ibland får jag försynta frågor med massa ursäkter innan de kommer fram till själva kärnfrågan och det kan vara allt från att fråga om vad jag tycker om Bag-in Box, om jag kan rekommendera några viner i ”normal” pris klass osv. osv.

Vad är då viner i normalklass? Varför kommer denna fråga upp egentligen? Är det vårt eget fel, vi sommelierer, vinkännare och sk. förståsigpåare?
Jag skulle nästan vilja säga att det finns inga viner i normalprisklass, däremot finns det viner som du, jag och andra handlar som passar vår plånbok och våra smaker och det är vad det egentligen handlar om.

Det är samma sak när jag är på en privat tillställning och någon som inte känner mig så väl får reda på att jag är sommelier…då börjar det…först ska jag betygsätta den personens vinval, sedan ska jag stå och lyssna på vilka viner den personen brukar köpa eller har hemma, sedan ska jag dessutom behöva genomlida en fullständig beskrivning på vilka vingårdar den personen har varit på och vilka viner som blev inköpta. Sedan kommer frågan om vilka viner jag kan rekommendera, vilka årgångar som är bra osv. osv. Jag kanske också vill vara ledig från jobbet ibland också?

Jag är ibland orolig att vi i dryckesbranchen har förstört lite för oss själva med att tala om viner på så högtravande sätt, alla dessa superlativ, sniffande m.m.

Ibland känner jag t o m att det har gått för långt när jag märker att mina deltagare ”fuskar” på vinprovningarna för att sedan sitta inför hela gruppen och raljera, kasta ur sig massa begrepp, name-droppa, rabbla druvsorter, årgångar m.m. Vad som då händer är att resten av gruppen sitter och känner sig dumma för att de ”inte kan någonting, att det här med vin är så svårt, känner inte skillnaden på olika röda viner …”.

Varför är det behovet så stort? Att visa att man ”kan” vin? Jag vet inte, men här får ni några vinord som ni kan slänga er med, vi kan kalla dem för vinglosor. Har ni några egna vinglosor som ni vill förmedla så får ni gärna maila mig.

Viktiga uttryck - Betydelse

Andas – Vinet får luft

Attack – Tungspetsförnimmelse

Mognad – Ungefär som du själv, hur mogen känner du dig i förhållande till din ålder?

Tannin – Strävt

Finstämt  – Bra stämning på vinet

Sexigt – Läckert

Rund – Mjuk

Tillrättalagt – Insmickrande

Hyggligt – Rejäl

Avrundad – Ej tydlig

Balanserad – Alla förnimmelser är lika tydliga

Nyanserad – Doft och smak ger olika intryck

Rustikt – Bonnigt, rejält

Robust – Hög alkoholhalt, ofta väldigt smakrika

Syltig – Smak av marmelad, sötma

Bussigt – Lättdrucket

Pigg – Spritsigt, friskt

Rasren – ???? ingen förklaring!!!! Men ni kanske förstår… se nedan…

”Ett ungt och mycket elegant Alsace-Grand-Cru-vin med härlig syra och lång, rasren eftersmak.” (Dina Viner 2/99) ”Ett läckert och varmt vin med rasren frukt, fin värme och lång ren persikokärneton i eftersmaken.” (3/99) ”Smaken är ung frisk och kryddig med härlig balans, frisk syra, rasren frukt och inslag av jordgubbar, vildhallon, charkuterier, nya fat, tranbär och mineral.” (4/99)

En vinskribent som har hakat upp sig på ordet rasren…Hmmm!

För en vecka sedan så packade vi bilen full och styrde vår kosa mot Italien, närmare bestämt Toscana. Men på vägen dit så stannade vi i två dagar i Alsace. Jag har alltid drömt om att resa till Alsace och till den pittoreska lilla staden/byn Riquewihr för att få äta Choucroute och dricka gott Alsacevin.

Pittoreska torget i Riquewihr

Vingårdarna i Alsace ligger som en tio mil lång ryggrad, mellan bergskedjan Vogeserna i väster och floden Rhen i öster. Alsace har tillhört Tyskland vid två tillfällen och är därför förstås väldigt tyskinspirerat vad gäller både maten och vilka druvor de använder. Druvorna är förstås anpassade till det alsaciska klimatet. De vanligaste förekommande druvorna är Riesling, Pinot Gris, Muscat, Gewurztraminer, Pinot Blanc och Pinot Noir.  Vinflaskorna de använder smalnar av mot korken och kallas därför ibland för flûte, flöjtflaskor.

Choucroute som är en surkålsgryta med flera olika köttsorter och korvar. Jag har själv tillagat den flera gånger men aldrig ätit den på plats… Den ska ju vara så fantastiskt god och då ska man också förstås dricka ett gott riesling vin till detta.

Väl framme i Riquewihr och incheckade på första bästa hotell, så kastade vi oss ut i vimlet för att njuta av staden och av deras vin…

En liten innergård mitt inne i vårt hotell

På gatan utanför vårt supermysiga hotell

Alla krogar serverar sina vina i pyttesmå rhenvinsglas så efter en klunk så måste man beställa in en till… om man nu råkar tycka om det de serverar…

En av otaliga restauranger i Riquewihr

Puttenutte glas à la Alsace

Vadnu? Var jag inte i det fantastiska Alsace, drickandes fantastiskt goda Alsace viner som jag älskar? Jo…men något var fel… De viner som serveras på dessa otaliga pittoreska restauranger, barer, bistroer m.m. serverar alsaceviner som smakar mer åt min mammas gamla hemgjorda vin som tog 3 veckor att tillverka.

Vinrankor

Jag förstår varför de serveras i dessa puttenuttiga glas…för efter en klunk så är det ganska svårt att få i sig mer…

Min tanke var ju förstås… hur tänker de? Vill de inte sälja sitt vin i Alsace? Restaurangerna och barerna borde ju vara ansiktet utåt, dvs marknadsföra dessa fantastiska viner som jag har druckit…. Eller tror de att bara för att man sitter i denna fantastiska miljö, som dessa små byar i Alsace bjuder på, är tillräckligt?

Tack och lov så finns det undantag, det finns lite bättre krogar där de har normala till fantastiska Alsaceviner. Vi besökte en fantastisk restaurang i Le Chambard i Kaysersberg som har en stjärna i Guide Rouge…

Halstrad gåslever ....jag vet...man ska inte äta detta...men den är ju ändå död...

Jo, det finns andra restauranger också som har schyssta viner…

Hur gör man då om man vill få tag i lite goda viner? Man kan besöka de enskilda vingårdarna och mitt tips är att man besöker några av de stora vinhusen för att vara säker. Några av de ”independent” vinodlarnas viner smakade dessvärre som 3-veckors vin, inhandlat på Lidl…

Vi hade fått tips av min vinkompis Daniel att besöka Domaine Albert Mann, vilket var en riktig höjdare.

Utanför Domaine Albert Mann med en öppen bagagelucka i förgrunden...

Deras vinhus ligger i Wettolsheim, söder om Riquewihr ca 2 km utanför Colmar. De har 21 ha som är spridda över 8 kommuner. Vad som är lite unikt med dem är att de producerar både ekologiska och biodynamiska viner. Deras filosofi är att göra ett ”rikt vin från delar av jorden och inte av gödningsmedel. Deras gård vill producera ett vin i harmoni med naturen och samtidigt förverkliga ett jordbruk vars slutgiltighet är inte att behandla, men för att stärka livskraften i jorden.”

En förväntansfull Ingemar ska snart få prova en Crémant...

Utöver att vinerna är biodynamiska så är deras vinetiketter ett annat kännetecken för Domaine Albert Mann. De är gjorda av konstnären François Bruetschy.

Ett urval av viner från Domaine Albert Mann

Deras viner var så goda att vi helt enkelt spenderade 1/3 av reskassan… tar pengarna slut när vi är i Toscana så får vi helt enkelt fasta…

Bilen är packad med vin och så är vi...vem ska köra?

Denna fantastiska Choucroute gryta som jag ville äta i Alsace hur smakade då den?

Jag såg att i stort sett varenda krog i Alsace hade den på menyn, så då kände jag att det var säkrast att fråga damen i receptionen på vårt hotell vilken restaurang som hon rekommenderade byn…Jag ville inte råka ut för någon turist choucrote gryta!!!!

Den mytomspunna Choucroute Garni

Hon rekommenderade restaurangen som nästan låg vägg i vägg och maten var fantastisk…och mycket .

En typisk restauranginredning i Alsace

Givetvis finns det fler fantastiska vinmakare i Alsace, bla Hugel, Schlumberger, Zind-Humbrecht, Trimbach, Josmeyer, Blanck m.m. Jag skulle rekommendera alla att åka till Alsace men istället för att bo i Riquewihr där vi bodde, så skulle jag istället bo i Ribauvillé som är en lite större by och som inte känns lika turistig.

Både Mats-Eric Nilsson på SVD och Bengt-Göran Kronstam på DN har nyligen skrivit om detta.

Vad handlar allt om egentligen? Vem gör rätt och vem gör fel? Är vi svenskar lurade då vi har inhandlat eko viner så försäljningen har ökat med 40 % det senaste året? Är det egentligen inte ekologiska viner vi köper. Och vad är skillnaden på ekologiskt vin och biodynamiskt vin?

BRA FRÅGA!!! Det verkar som om de flesta inte har en aning. Jag vet faktiskt inte heller om jag är riktigt uppdaterad på det hela. Jag har ofta sagt fel och benämnt både ekologiska och biodynamiska viner på mina provningar som samma sak. Men det är ju faktiskt en stor skillnad mellan dem…

Så därför tänkte jag försöka botanisera i detta ämne och hoppas ni hänger med…

Ekologiska viner innebär att man inte använder kostgödsel eller några andra bekämpningsmedel. Begreppet är att själva odlingen är ekologisk vilket innebär att resten av produktionen inte behöver innefattas av detta. M a o EKO-märkningen omfattar bara arbetet på vingården. Tillsatser såsom kopparsulfat och svavel är tillåtet i små mängder.

Miljö-tänk kontra EKO-tänk funkar det? Knappast… Titta på det här med transporter. Tåg och båt är ju avsevärt mer miljövänligt än lastbil och flyg. Det finns faktiskt en del producenter som tänker på och det är då man försöker buteljera sina viner närmare konsumenten men då är det oftast lågprisviner som t ex. bag-in-box.

Jag vill också poängtera att det finns mer ekologiska viner än de viner som är EU-märkta inom EU. Det är lite som KRAV-märkning… det kostar pengar att få den certifieringen.

Här har ni en förklaring från organisationen KRAV vad ett eko vin är eller inte är:

” Det är t ex så att eko-viner inte får marknadsföras som eko-viner, därför att själva beredningen inte har några speciella eko-regler. Därför skriver man alltid typ vin producerat av… druvor från ekologisk odling.
KRAV har mer regler och KRAV-märkta viner ska uppfylla reglerna även vad gäller beredningen. Eftersom vi har väldigt lite vinifiering i Sverige, så tillämpar vi det interntionella organet IFOAM:s tillsatslista för vad man få använda i vin. På den listan så finns några tillsatser som är tillåtna, bl a kaliummetabisulfit (E224).
Den stora skillnaden mellan eko-vin och vanligt vin är alltså odlingen och bekämpningsmedlen (som är rätt tunga grejer). Skillnaden mellan eko och KRAV är att KRAVs förädlingsregler gäller och att endast ett (relativt) litet antal tillsatser är godkända. Dessutom har KRAV regler för social rättvisa, som inte har någon motsvarighet i vanligt eko.”

Bonterra Cabernet Sauvignon, Mendocino County, Kalifornien, USA 135 kr (6710)

Jaha vad är då biodynamiska viner?

Jo det är när man ser allt som ett kretslopp, dvs självförsörjande, där allt levande påverkar varandra som jord, växter, djur och odlare. Den är baserad på antroposofi med Rudolf Steiner som deras ledande filosof. Man har också en kalender som man följer vid själva odlingen som innehåller en hel del icke vetenskapliga delar som många anses vara lite hokus-pokus. Det finns en hel del vinproducenter som bedriver biodynamiskodling men väljer att inte vilja bli certifierade då man är rädd att bli förknippad som en sådan som tror på stenar, stjärnor osv… Ja ni vet…lite tjing-tjong. Om man nu skulle vilja bli certifierad så blir man det genom organisationen Demeter.

Sedan finns det ju något som kallas för organic wine…

Det är en engelsk översättning av ekologiska viner som främst används i USA med en stor skillnad, du får inte använda svavel i USA om du ska ha beteckningen Organic wine på din vinetikett. Ibland kallas dessa viner även för biological wine.

Vin nature är ett annat begrepp som endast ett fåtal vinproducenter använder sig av och det är att man använder minimalt av tillsatser och dessa producenter har oftast en radikal syn på tillsatser som svavel, odlad jäst och filtrering. Målsättningen är att göra viner som är så naturligt som det bara går. Tyvärr finns det ännu ingen certifiering. Här är en hemsida som där man kan läsa mer om naturliga viner. http://www.morethanorganic.com/

”I don’t only want a good wine but also a true wine” är en av de mest kända biodynamiska vinproducenternas mantra. Han heter Nicolas Joly. Läs mer om hans viner och hans filosofi genom att klicka på hans viner.

Naturligt vin

Sustainable winegrowing är ett begrepp som dock inte ska jämställas med ekologiska viner. Kriterierna skiljer sig från land till land och innefattar mer saker än bara odlingen. Här handlar det om hela produktionskedjan och att minska energiåtgången. I kalifornien där de har kommit väldigt långt med Sustainable winegrowing innebär det bla krav på vattenbesparing, transporter och trevlig arbetsmiljö. Här krävs det också ett certifikat.

Det här med tillsatser och beredningsmedel, vad är det?

Ja, inte är det i alla fall att man tillsätter kräkmedel i vin och sprit för att förhindra att folk ska dö i alkholförgiftning. Det är enbart en skröna… vilket också påminner mig om en av de allra sämsta argumenten som man får höra från lokala hembrännare (inte för att jag har träffat på någon…) är att deras sprit är så ren för att de inte tillsätter kräkmedel. Vilket enligt min mening inte behövs eftersom man kräks naturligt när man har inmundigat dessa ”nobla och ädra” drycker…

Nåja.. en av våra främsta experter i Sverige, Dick Samuelsson, fd. vinkemist på Vin & Sprit numera rektor på Vinkällan Dryckesutbildningar, klargör det här med tillsatser:

”Man måste skilja mellan tillsatser och beredningsmedel. De sistnämnda försvinner när vinet väl ska buteljeras. När det gäller tillsatser hittar vi tre ämnen, svaveldioxid, eller egentligen bisulfit, sorbinsyra och askorbinsyra, alltså c-vitamin. Det sistnämnda används framför allt av producenter i Nya världen. Där har den mycket kort effekt, den är svår att analysera eftersom den är förbrukad när vinet kommer fram till Europa.

Sorbinsyra är det andra tillsatsämnet men det används för att döda jäst och enbart i vita viner med sötma där det finns risk för efterjäsning.

Det vanligaste förekommande är svaveldioxid, något i princip alla producenter använder. Först 2005 blev det lag om att innehållsdeklarera detta. I USA var man minst 20 år före oss med det, säger Samuelsson.

Att svaveldioxid är så vanligt är för dess antioxidativa effekt, man slipper dessutom äppeltonen som kan uppstå i vinet. Anledningen att vinindustrin måste skriva ut ämnet har med astmatiker att göra som är känsliga för ämnet.

Man vill gärna dra ner på svaveldioxid. Men då borde vi istället jobba med ett flertal andra konserveringsmedel.”

Men ekchips, önologiskt tannin, vinsyra, är det tillåtet? Ja, mer och mer, till och med inom EU. Men det är hårt reglerat för en industri som delvis är under lupp. Att det skulle vara manipulation är kanske mer tveksamt. Samtidigt har kraven om en innehållsdeklaration, både i England och på vissa håll i Sverige, ökat.

Det kanske mest kontroversiella är den grupp av beredningsmedel man använder som klarningsmedel. Här hittar vi ämnen som äggvita, gelatin, bentonit (lerjordsmineral) och simblåsor från fiskar.”

Hoppas att ni blev klokare av detta – jag blev det i alla fall .

Vi bad dem fixa en taxi till oss men det var helt omöjligt så vår trevlige hotellägare körde oss då till restaurangen.

Matteo, vår hotellägare/taxichaufför

Väl framme så visade det sig två saker; Ett – Det fanns ingen bar, två – de öppnade först om 45 minuter… Men vad gör man uppe i bergen, där det enda stället som finns är den restaurang som man ska äta på… Jo, man smilar lite och ber om ursäkt och vips… så sitter man i en soffa i foajén med ett glas champagne i handen. Den som serverar oss och senare tar hand om oss hela kvällen är Michele, deras chefsommelier. Här utan sina arbetskläder…

Till slut får vi i alla fall vårt bord och allt blir frid och fröjd…

Vi valde deras menu Suggestione och bad Michele välja viner till alla rätter. Vi fick totalt 11 rätter och det blev också 11 glas vin + 1 glas champagne  + grappa till kaffet…

Det som var så roligt var att Michele valde massor med lokala viner till alla rätter. Det var bara champagnen som inte var lokalt och det var vårt fel… det valde vi själva.

Här kommer ett urval av de rätter vi åt…

Frukost a la Malga Panna

Till det drack vi ett fantastisk vitt vin Blanc de Sers från Casata Monfort, Trentino som är gjord på de lokala druvorna Wanderbara, Vernaza, Veltliner Rosato och Nosiola.

Sedan fick vi i blinis gjord på bläckfisk tillsammans med tigerräkor, rökt/bränd torskrom, samt en tartar på torsk. Till det drack vi ett vin gjord på druvan Sauvignon Blanc från vingården Winkl, som var så elegant, ren, frisk, syrlig med de klassiska smakerna av krusbär, fläder, grapefrukt, svarta vinbärsblad. Mums!

Därefter blev det en helt gudomlig risotto, tillsammans med hummer och något roligt skum som bara smälte i munnen men hade en lätt rökig smak. Superläckert och till det drack vi en lätt ekad Chardonnay från Maso Furli, Trentino.

Sedan då… det kommer mer mat… Då fick vi in en ljuvlig ostfylld ravioli med massor av tunt skivad tryffel över det hela. Lyxigt värre. Vi fortsatte då med samma vin dvs. Chardonnay vinet från Maso Furli.

Sedan var vi lite spända vad vi skulle få till renfilé med aprikospuré och rödvinsfond med krispigt ostchips.

Exalterad Nettan

Då kom Michele in med en fantastisk Pinot Nero – 07, från vingården Castelfeder, Alto Adige. Den var härligt bränd, fruktig, mjuka toner som passade helt superb till den möra och eleganta renfilén med de söta smakerna från aprikospuré och en härlig rödvinsfond.

Sedan var det dags för ostarna… De serverades med päron- och currymarmelad, äppelkompott samt torkade och syltade blåbär. Ostarna var en blandning av lokala ostar samt några franska sorter.

Där sprack i alla fall sviten med lokala viner. Då fick vi en Sainte Croix du Monte från Barsac, Frankrike. Barsac är grannkommun till Sauternes och de gör liknande viner, dvs. man använder sig av botrytis angripna druvor, Sauvignon Blanc och Semillion för att göra ett sött, vitt dessertvin som smakar himmelskt.

Sedan var det äntligen dags för dessert och då fick vi först en pre-dessert innan desserten som var helt ljuvlig och sedan kom den riktiga desserten… Nu började vi bli riktigt mätta och även lite smått berusade…

Banan millefeuille med vaniljglass, chokladsås samt knäckigt flarn

Hasselnötsbakelse med passionsfruktsdessert

Till dessa desserter drack vi en recioto från Valpolichella, Veneto som då givetvis inte heller var från Trentino-Alto Adige.

Sedan var det dags för småkakor.

När vi satt i lugn och ro för att börja knapra på dessa småkakor så blev vi helt plötsligt omringade av ett gäng glada italienare. De kom från Lions Club och skulle tävla i en jätteviktig och stor längdskidåkningstävling som var på hela 5 km… Efter Marcialonga loppet på 70 km som Nettan hade åkt så var det ganska svårt att hålla sig för skratt. Dessutom hade vi ju tidigare på dagen åkt 30 km på längden…

De skulle också köra ett skidlopp

Sedan var det dags för oss att åka hem för dagen efter skulle vi åka utför i Alpes di Lusia och vi skulle upp tidigt.

Vi var lite möra för vi träffade nämligen två svenskar igår som lärde oss allt om att dricka Prosecco. Nu var det nästan samma sort vi drack hela dagen och kvällen så det handlade inte så mycket om att jämföra kvaliteter utan det var mer om att kunna jämföra kvantiteten med varandra.

Proseccosvenskarna

Nåja, vi hann med några andra viner också och då till en underbar chark- och osttallrik. I detta område så producerar de fantastiska skinkor (Speck), korvar och ostar. Sedan gör de fantastiska Pinot Nero viner (Pinot Noir) som inte går av för hackor.

Lokala råvaror

Vi hamnade i alla fall idag till slut hos J. Hofstätter efter att ha åkt en kringel-i-krok väg genom bergen. Väl uppe på berget innan nedfarten så låg hela slätten full med vinodlingsområden. Det ni ser på bilden är bl. a druvodlingar på Cabernet Sauvignon, Gewurztraminer, Riesling, Merlot. De tål solen mycket bättre än bl. a druvorna Pinot Nero, Sauvignon Blanc, Teroldego, Schiava och Lagrein som fortfarande ligger i skuggan. Solen står inte tillräckligt högt ännu för att nå dessa vinrankor. Det är först om ca två månader som dessa vinrankor får sol.

Vinodlingar

Vinmakaren Markus berättade för oss väldigt entusiastiskt och underhållande om vinmakning på vingården. Här visar han sina olika kloner på Gewurztraminer som han håller på att exprimentera med. Han var väldigt orolig hela tiden om han pratade för mycket, dvs. att han gick på för mycket om detaljer. Men vi lugnade honom hela tiden för vi hade ju träffat NORRMÄNNEN några dagar tidigare…

Markus Heinel

Vi fick även se deras personalrum där han berättade att där satt de och åt sina luncher och drack vin. Vi frågade givetvis direkt om det fanns en möjlighet att börja arbeta där. Då berättade han att när man plockade druvor, vilket var det enda jobb som jag och Nettan skulle klara av, så hade man inte tid med några långa luncher och dessutom så fick man inget vin då det handlade om att snabbt kunna plocka så mycket på en gång. Så då lade vi ned dessa tankar direkt. Men se hur entusiastisk Nettan ser ut innan hon fick reda på de rätta förhållandena.

Personalrummet

Däremot kanske man skulle kunna tänka sig att bli gravör. Förr så graverade Hofstätter sina fat och den mannen fick då gratis vin som betalning under hela sin livstid…

Förmånsvärde som ej är beskattningsbar

Jäsningsrummet

Sedan höll Markus en vinprovning för oss och vi fick bl. a prova deras nya årgång av Gewurztraminer som de precis har buteljerat och som de ska börja sälja om några veckor. Fantastiskt frisk, krispig, mycket syra, elegant, torr och blommig, men inte alls så där aromatisk, parfymerad som man ibland kan hitta i viner gjorda på Gewurztraminer. Sedan fick vi även prova deras Pinot Nero från 2007 som är slutsåld. Den hade fortfarande en fruktighet och borde kunna lagras några år till samtidigt hade den lite mognadstoner av bränt gummi (jag brukar kalla det för raggarunda-doft, ni vet när man gör en sådan där burn-out…), ekfat och en viss pepprighet. Väldigt god!

Vinprovning

Självklart ville vi köpa med oss lite vin och vips så trollade Markus fram 2 flaskor av det utsålda vinet, Hofstätter Pinot Nero-07, från rummet där de har sina utsålda flaskor J. Dessutom så fick vi med oss några flaskor av den fantastiskt goda Gewurztraminer´n som de ska börja sälja om några veckor. Jättekul!

Som en sann gentleman så bokade först Markus ett bord till oss på en fantastisk restaurang i grannbyn, Kurtach/Cortaccia, som heter Gasthaus Zur Rose. Men först bar han alla flaskor till vår bil.

Här är några bilder från restaurangen samt lite frestande bilder på det vi åt.

En hellyckad dag helt enkelt!

Jag och Nettan har åkt Halvvasan tre år i rad och vi har även gått en vallakurs så m a o så känner vi oss ganska komfertabla med våra vallakunskaper… tills vi steg ned i källaren på hotellet vi bor på och mötte NORRMÄNNEN….

Vi trodde vi hade koll på det här med att valla plus att vi har ibland känt oss lite väl nördiga då vi ofta pratar valla med varandra och har kanske gått på lite väl mycket försäljningssnack från olika håll vad gäller att förbättra glidet, fästet, bättre skidor, stavar…you name it. Men det var innan vi träffade NORRMÄNNEN….

Se bara hur allvarligt de talar Nettan tillrätta….

Norge vs Sverige i Valla WM

Swix blå

Nettan och jag hävdade då förstås att vi tror på vanlig hederlig blåvalla… och då började de att skratta och sedan började de att rada upp alla sina prylar…

1.299 kr kostar detta pulver som man pudrar på skidan för att få det ultimata glidet. Nu vet vi ju alla att Norge har en av de starkaste ekonomierna i världen så drabbar det ingen fattig.

När de skulle visa oss fördelarna med detta pulver så råkade de tappa några gram på golvet av ett värde på ca 150 kr. Katastrof!!!  Sedan när de skulle värma på pulvret på skidan så blev det bara ånga av alltihopa i alla fall. Dessutom så är det livsfarligt att andas in. Helt plötsligt så såg vi alla färgerna mycket klarare och massa av tankar som jag har haft föll på plats.

Det som kändes så klart där nere i valla rummet känns inte så klart nu och jag har nu även huvudvärk.

Pulveravdunstning

Sedan visade de dessa produkter som är ett måste enligt NORRMÄNNEN….

Enbart en droppe superglid – den utlimata finishen till ett bättre liv i glidtävlingen

Sedan måste man även köpa en spårurgröpare för att ta bort glidvallan. Där har vi använt oss av en spatel som hänger med i kartongen men det är givetvis helt fel enligt NORRMÄNNEN….

Ser ut som en vanlig plast penna men det här är tunga grejer, specialtillverkat för proffsen….

Och pricken över i:et är ju förstås den sk. Risserleringsräfflaren som man drar över glidytan för att få de rätta spåren som ger det bästa och ultimata glidet.

Risseleringsräfflaren

När vi nu hade lärt oss allt av NORRMÄNNEN… Vad hände då?

Jo, då kom SVENSKARNA ned till vallarummet…med sin vallamästare, Jörgen, som har kört 12 st Vasalopp så han visste verkligen vad han talade om vad gäller valla… och då fck vi lära oss nya saker igen….

Hur vallade vi då? Ingen aning. Jag blev så förvirrad så jag fick sticka iväg och köpa en flaska vin.

Där har jag i alla fall koll på läget .